det är slut. jag och elias. eller vem försöker jag lura? jag och elias? det finns inget "jag och elias."

jag bloggar när jag känner att jag orkar.

jag älskar dej forever and always, min vackra.

kom hem ifrån skolan för ungefär en timme sen stortjutandes med pappa i andra sidan luren.

vi hade en sån bra konversation och vi har aldrig pratat på det sättet vi pratade med varandra idag.

vi pratade om allt möjligt, han har sagt upp lägenheten på frösön, vilket känns så jävla bra. allt som har hänt där, stannar kvar där. jag kommer aldrig någonsin glömma och aldrig någonsin förlåta. dom orden sa jag redan när jag var 8 år "mamma, det kommer ta lång tid innan jag glömmer det här." 8 år, bara barnet. jag har hört samma ord som han sa i telefonen i 5 år nu och det har alltid slutat likadant, tillbaka på ruta ett igen. men den här gången trodde jag honom verkligen och jag tror till och med att vår relation kan räddas. kan räddas. han kanske lär känna mej på nytt, den personen jag verkligen är och den jag har förändrats till under dom här svåra omständigheterna. under dom här åren har det vart sämst, nere på botten. men det repar sig och man ställer sig upp igen, starkare än någonsin. precis så är det nu. det går att börja om ifrån början, laga relationen, täcka hålen, men jag kan aldrig glömma eller förlåta eftersom det har tagit bort 5 år av min barndom som jag aldrig någonsin kommer kunna ta tillbaka. barn är man en gång i livet. och det är barndommen som bildar personen man blir senare i livet. den tanken som alltid kommer tillbaka är vad som hade hänt om jag och joel inte hade varit så himla nära varandra? om inte mamma hade funnits i bilden. vem skulle då visat sig stark för min skull? vem skulle då ha haft sig i min famn och torkat mina tårar? vem skulle då ha format mej till den personen jag är idag? om inte mamma hade funnits där hela vägen skulle inte jag leva idag. ingen chans att jag skulle det. jag kan knappt hålla tillbaka tårarna när jag skriver det här, för jag gräver upp det förflutna som jag bara kastade iväg, som ingen visste om. jag bara satte på mej min mask och så var allting bra igen. men när jag kom hem var det katastrof, masken for av och sönder gråtna kinder var bara förnamnet. nu, idag kan jag stå för den jag är och min historia har bara gjort mej så mycket starkare och jag kan omöjligt krossas igen. jag kan omöjligt falla tillbaka och må dåligt igen. det enda man ser i mitt ansikte är klarblåa ögon tillsammans med det stora leendet, som aldrig kommer bli fake igen. aldrig.

ingenting är vackrare än ett leende som har kämpat igenom tårar. ett äkta leende.

postat av: johanna

Tjena jonnah, skulle du kunna skriva hur du träffade elias?

sv; jovisst kan jag det :) jag skulle träffa min fd kompis linus på stan

och då kom linus kompis filip som också hade med sig en kompis som var elias.

följde med dom på subway och jag kommer ihåg än idag hur jävla äcklad jag blev

när dom satt och käka dom där mackorna. åh fyfan, jag ville verkligen bara spy.

det var typ det. sitter på skolan nu så jag kan inte skriva så mycket mer, men

om du inte är nöjd med ditt svar och vill veta mer, johanna, så är det bara att

kommentera igen! :)

sitter som sagt på skolan nu och "jobbar" med cornelia på SO:n, så jag bloggar när jag kommer hemish.